Vet inte vad det blir av detta...
Hej,
Det var väldigt längesen, jag vet inte varför jag slutade, har ju alltid älskat att sätta mig ner samla ihop lite bilder jag älskar och lätta hjärtat. Jag ansåg väl helt enkelt att tiden ran ut...
Hur som helst så vill jag försöka komma tillbaka, samla ihop bilder jag tycker om och skriva för min skull för med all sannolikhet så är jag den enda som läser denna bloggen. Men det spelar ingen roll för det är för min skull jag gör det, för att jag ska göra någon jag tycker om och bara skriva utan att korrektur läsa, det får bli min dag bok, något som är bara mellan mig och mina ord helt enkelt. Så därav behöver jag inte skriva om vad som har hänt sen sist, det vet du ju redan ;)
Det jag ville dela med mig idag var några bilder som jag tycket mycket om. Jag har haft möjligheten att foto i RAW format i över ett år nu men aldrig redigerat dom. Eller aldrig och aldrig... Jag har öppnat ett redigerings program flera gånger och försökt men har inte orkat sätta mig in i det då jag har blivit skrämd av alla inställningar. Men i lördags morgon när jag vaknade så kände jag en stor lust för att jobba med mina foton så jag kollade upp ett youtube klipp och började testa. Jag blev oväntat nöjd med resultatet och tyckte faktiskt också att processen var väldigt rolig. Haha jag som alltid har tänkt att om man behöver redigera så fotar man fel, visserligen tycker jag fortfarande att det innehåller en viss sanning men det behöver inte bli så extremt som jag ibland gör det. Här är i alla fall resultatet som jag blev så nöjd över att jag började skriva här igen. Orginalen är överst och de redigerade är nederst.
Ibland har man sådana dagar.
I bland har men dagar när mensvärken gör för ont, stressen ger för mycket ångest och smärtan av att bära livet är för stor. Det är de dagar då man inte gjorde det man skulle, då man inte jobbade med den uppgiften som ger en ångest, då man inte finner orken till att ta hand om disken och då bara uppgiften att äta känns för mycket. Det är dagarna då den männsklighet man försöker förneka att man har lyser igenom för det är då du inte orkar vara den perfekta roboten som orkar allt. Istället spenderar man dagen eller kvällen hängande framför en skärm och kollar på avsnitt efter avsnitt av en serie som egentligen inte spelar någon roll eller klickar sig runt på youtube så länge att man tillslut inte minns vart man började. De kvällar man känner sig misslyckas bara för att man för en liten stund gav upp.
Att ge upp är inte min starka sida och det är alltid kvällarna efter dessa stunder som jag känner mig som mest misslyckad. Då jag inte gjort de jag tyckte jag skulle och då jag ännu en gång givit in för min svaga sida kallad männsklighet. Jag är ingen robot, har aldrig varit. Ändå så vill jag inte vara något annat än perfekt. Jag står inte ut med att göra något halvhjärtat, varenda uppgift jag gör måste vara gjord ut till min bästa förmåga. Så när pressen blir för stor, stressen kommer i kapp och ångesten växer känner jag mig misslyckad. Att inse att detta är mänskligt och något som borde accepteras, till och med valideras och värdesättas är svårt för oss alla. Vem vill inte göra sitt bästa, känna sig nöjd och hinna med allt?
I slut ändan tror jag ändå att dessa stunder är mer värdefulla än något ögonblick någonsin när jag fått tillbaks ett prov som har A eller får beröm av chefen. För detta är i dessa stunder som jag tar ett steg tillbaks och ser att allt är inte värt mödan. Att det som egentligen betyder något inte är något perfekt eller något du måste kämpa för att ha. Det är något du måste vara modig nog för att stå upp be om och ta emot.
Alla har vi våra tuffa stunder och denna vecka och kväll har varit en sådan för mig. Men med nergångar kommer även uppgångar och låt mig säga att denna hösten har varit några av de lyckligaste i mitt liv. De ögonblick och upplevelser jag har varit med om är sådant som får hjärtat att hoppa och orken att leva. För att sammanfatta dessa månder tänkte jag visa är lite bilder. Men låt mig säga att två helger i stockholm med två konserter, fantastiska helger med fantatiska människor är de minnen som kommer få mig att le år framöver..
Kärlek, den ständiga frågan varför och det självklara svaret
Hej.
Söndag är tuffa kvällar för oss alla, man drar sig för att ställa väckarklocka, säga adjö till helgen och möta ännu en veckas utmaningar. Men sedan ungefär ett år sen tillbaks har flera söndags kvällarna blivit något av tårarnas kväll för mig...
För ett år sedan blev jag kär, jag blev kär i en alldeles underbar kille som tyvärr bor 25 mil bort. Inte den längsta av långdistans föhållanderna men distansen har gjort sitt ändå, både gott och ont. Söndagarna har där av blivit slutet av vår tid tillsammans för denna gång, alla de minuter som man så varsamt försökt spendera på allra bästa sätt har igen runnit igenom våra fingrar. Tiden går fort och de uppmuntrande orden som sägs den sista halvtimmen om att vi snart ska ses igen känns framtvingade. Mina tårar hålls tillbaks bakom ett sorgfyllt leende för att sedan tränga fram i full kraft efter dörren har slagit igen. Den jag älskar har en gång lämnat mig med tomheten ekande mellan vägarna och en diskbänk fylld med disk. Varför, varför utsätter jag mig själv för det här?
Svaret är enkelt, för det är värt det. Tomheten, ensamheten och den distansen som ibland känns så tung kan aldirg slå den tryghet, glädje och kärlek som tiden vi delar utbringar. För att vara helt ärligt så har distansen gjort mig mycket gott trots att den den senaste tiden har kännts som det värsta som har hänt. Utan distansen så hade jag kanske inte insett att det är värt det, jag hade inte insett hur mycket jag kände och hur långt jag är beredd att gå. Utan distansen hade jag nog inte vågat öppnat mig, vågat vara jag och vågat visa alla mina färger. Trots det så sitter jag även denna söndag kväll och ställer jag mig frågan varför samtidigt som tårarna tränger fram.
Varför?, Jo för att en kille med ett oemotståndligt leende, varmt hjärta, fantastiskt dålig humor, ett vackert sinne och de vackraste av själar har fått mig uppöver öronen förälskad. Tack, tack för att du finns, för att du älskar mig för den jag är och för att du låter mig älska dig.
PS. You changed life as i knew it.
Ensam en fredag kväll
Här satt jag ensam i min soffa, klickade runt utan större nöje på youtube och väntade på min bättre halva när solen plötsligt kickade in genom min balkong. Självklart så hoppade jag direkt upp på mina ben, tog fram kameran och kände hur både nöjet och glädjen sakta återfann sig.
Okej det kanske inte skände med riktigt så stor entusiasm men det är en verklighets trolig beskriverlse. Eftersom solen är en allt mer sällsynt vän nu när höst mörkret börjar lägga sig så måste man ju ta chanserna man får att fånga den på bild trots att det bara må vara från balkongen. Speciellt när det finns så fina saker som vattendroppar att akompaniera solstrålarna.
Trevlig helg på er!
Ett ledsamt och hoppfullt farväl
Bilderna är en samlig av några av mina äventyr denna sommar.
Hej,
Det är med ett tugnt hjärta jag tar väl av sommaren för denna gången. Jag är inte redo men samtidigt har jag aldrig varit mer redo.
Dessa sommarmånaderna har varit tuffa för mig, för att vara helt ärligt har hela mitt år varit otroligt tufft. Samtidigt så finns det ögonblick och minnen från detta år där jag känt mig lyckligare och mer tacksam än någonsin. Att flytta hemifrån, bli kär, gå andra året på gymnasiet, skaffa körkort, vara rädd att inte kunna betala hyran och stå utan jobb har tillsammans blivit lite för mycket för mig. Jag har i vissa stunder varit rädd för att tappa allt och gå in i vägen, en känsla som var otroligt otäck för den lilla 18 åringen jag egentligen var och är. Stressen jag har levt med under detta skolår kulminerade under sommaren och tårarna som jag burit på fick flöda.
Samtidigt och tack vare allt detta har jag aldrig växt så mycket som jag har gjort under detta år. Utmaningarna kom efter varan och utvecklingen var konstant. För tillslut klarade jag av allt och överlevde, för här sitter jag med tårar i ögonen och tänker tillbaks på alla vackra minnen och ögonblick jag har haft. Den stora tacksamheten och kärleken för de som står bakom mig när jag inte längre själv kan stå är det som har varit viktigare än någonsin i år. Det är det som jag tar med mig när jag gör mig redo för det kommande året.
För även om jag som alltid helst skulle vilja stanna tiden och leva i mina minnen så vet jag att jag är redo. Redo för att testa igen, redo för att möta mina nya utmaningar, redo för att skratta, redo för att gråta , redo för att börja om och redo för att ta nya tag. Bring it on!
Östersund, Jämtland
Hej!
För några dagar sedan så gav jag mig ut i skolskenet med min kamera upp för en backe och detta var vyn jag nådde. Östersund är en otroligt vacker stad och det har jag alltid tyckt, men det blir något speciellt när man får ett större perspektiv av gatorna man ser varje dag. Låt mig säga att tacksamheten denna kväll var stor och eftersom jag har kommit fram till att det är i tacksamheten som jag finner lycka, så var jag väldigt lycklig denna kväll. Men hur kan man inte vara det när vädret är på topp, sommaren är kommen, livet flyter och vyerna är så vackra som dessa.
Friheten med ett körkort och ett par friska ben!
Hej!
I helgen så använde jag för första gången mitt körkort till ett eget äventyr. Det var inte första gången jag körde själv då mitt körkort har blivit väl använt på jobbet men det var första gången som jag får iväg och gjorde något av eget initiativ. Nu förstår jag varför alla säger att det är en sådan frihets känsla med ett körkort. Helt ärligt så var det helt fantastisk att själv kunna ta sig iväg och hitta på något utan att vara beroende av någon annan.
Som ni ser så tog jag med mig min syster och vår hund på en fjälltur, toppen vi gick upp på ligger vid bydalen och vi gick ifrån fjällhalsen. Jag har varit upp där några gånger förut men utsikten är lika slående varje gång. Det sägs att man ska kunna se till Norges gräns om man vet åt vilket håll man ska titta ;)
En sen kväll med en kär vän
Hej igen!
Det var minst sagt ett tag sedan och dammet på kameran hade verkligen börjat lagt sig. Men en kväll förra veckan så sa jag till mig själv att om jag vill börja fotografera igen så måste jag börja att ta med mig kameran någonstans. Så jag hängde kameran över axeln och tog en promenad med en väldigt kär vän. Promenaden sträckte sig lite längre än väntat då konversationen flöt och våra fötter gick. Det hela slutade med några foton, vackra minnen och trötta fötter. Allt saker som jag älskar i livet, vissa kvällar lever man lite mer än andra....
Looking back
Hej
här sitter jag och tittar på dessa fina somar minnen när regnetyr och hösten styr utan för fönstret.
Det var väldigt längesen men gymnasiet och de långa dagarna av pendling gör att jag måste priritera lite för mycket enligt mig. Men efterom som jag älskar skolan, mina nya kamrater och livet i stan så gör det inte så mycket. Men däremot har ja bestämt mig för att fösöka använda min tid till att gör det som gör mig glad, så istället för att sitta och häcka framför youtube och en massa serier så sk jag göra det som faktiskt gör att jag känner att jag lever. Så i och med det vill jag ta mig ut och fota mer hemma coh på andra ställen, vi får väl se hur det går men det är ett långsiktigt mål så ha inga förväntnigar.
Kram!
Ett litet sommar äventyr
Hej,
Veckan innan skolan började så for jag och familjen iväg till härnösand på en liten mini smester. Jag passade på att ta lite bilder när vi var på smitingen, det märks att jag inte fotar så ofta och att jag inte är van att fota med vatten, som är ett rörligt motiv, men jag blev ändå rätt nöjd med resultatet. Vad tycker ni?
Kram
Dom senaste tre månaderna
Hej, det var ett tag sen!
Dom senaste tre månaderna så har jag inte uppdaterat som ni har märkt,varför?
Jag har inte tagit mig tid att varken uppdatera eller fotografera, jag har inte haft lust. Jag lade helt enkelt kameran på hyllan och tog mig tid att leva livet, skönt...
Det var tid att bara se allt som det var istället för att se det som ett motiv, alla ögonblick är inte till för att fotas, det har jag alltid sagt och denna tid har ögonblicken varit till fröjd av mina ögon och fastnat på mitt minne istället för på kamerans.
En vecka utan ord.
En vecka i Dubrovnik, helt obeskrivligt hur underbart det var.
Förra veckan så jag jag på klassresa till Kroatien, vi bodde på ett hotell med all inclusive och gissa om det var bra?
Allt var bra, jag kan totallt seriöst inte säga en dålig sak om hela vecka, allt var helt fantastiskt. Ärligt talat så sitter jag och skakar på huvudet när jag tänker på allt, det känns som en dröm, helt oförståeligt men samtidigt underbart. VI gjorde massa roliga saker, gick på den gamla muren runt gamla stan som är otroligt välbevarad för att var så gammal. På torsdagen paddlade vi kajak runt ön som ni ser på bild nr.7 och det var också en upplevelse, jag har aldrig paddalt kajak förut så det är alltid roligt att prova något nytt. Sen hängde vi en hel del på hotellet också, mest för att det var skönt att bara ta det lungt och för att maten var riktigt god och personalen var så härliga!!
Hotellet var ett familje hotell och det var folk som jobbade med att underhålla gästerna så det fanns alltid saker att göra. Sen är kroater väldigt snygga ska jag er, det var nästan så man inte såg en ful kroat.
Nej jag kan inte sammanfatta veckan på något bra sätt man måste helt enkelt har varit där för att förstå.
Kram en som saknar Dubrovnik!
Before Dubronvnik
Tjäna!
Äventyr med familjen som man inte riktigt räknat med är allt spontant och härligt. Vi var som sagt på äventyr i torsdags, det var tänkt att vi skulle åka till en sandstrand så jag kunde fota fjällen men det var för mycket vatten så det fanns ingen strand att gå på. Men då drog vi iväg på andra håll och fick dessa foton istället, riktigt skönt med denna värme vi har haft i luften och den underbara lukten av sommar!!! Hela veckan har ju varit så här, allt går lite lättre när vädret är bra och fåglarna kvittrar, det ger mig så mycket glädje, det är så livet ska vara!!
Krammis, hoppas värmen stannar, men kroatien blir också ganska bra...
Heads up
Hoppas ni också har det bra! KRAM
Ett liv..
Hej!
Mitt liv är påväg in i en ny fas och jag freakar lite glatt ur. Du vet grundskolan, man går i en skolgång som är likadan i 9 år och jag är påväg att gå ut. Om 5 veckor har jag sommarlov och sen är jag ett nytt steg på väg mot ett vuxet liv. Har inte tyckt att det verkar så läskigt tidigare, men nu känner jag mig skrämd. Jag satt och diskuterade politik och faket med pappa för någon kväll sedan och då insåg jag hur lite jag egentligen vet om den värld jag är påväg in i. Det kanske inte är så konstigt att jag inte vet så mycket, men ändå. Jag har ofta varit en person som vill lita på den fakta jag har och se världen ut i från den. Trots att jag är så, så finns det forfarande en del av mig som vill se allt som det är och inte veta en massa fakta. Men det är svårt, jag har svårt att släppa kontrollen helt enkelt, att vara spontan är inte riktigt min grej. Men denna situvation som jag är påväg in i har jag ingen kontroll alls över och det är så pass nytt att jag inte riktigt vet hur jag ska hantera det. Kanske är det bästa att inte hantera det utan bara flyta med, fast även om jag flyter med så kommer samma känsla av lite glädje, skrämmande ångest finnas där.
Ja jag har inget svar på min fråga, men det känns skönt att bara sitta och rabla om det och tro att det kanske finns någon där ut som kan läsa mitt dravel och inte tycka att jag är helt i från vettet. Det är bara skönt att tro att kanske någon vill lyssna på vad jag har och säga.
Hoppas era liv flyter på!
KRAM
